När anonyma samlas bildas en pöbel

Debatten kring anonymitet på nätet börjar ta fart igen – och nu senast publicerade Nikke Lindqvist ett mycket intressant inlägg om ämnet. Han menar att de som är unga nu, som har växt upp med att alltid visa sin identitet via Facebook inte alls är lika benägna att dölja sig bakom ett ”nick” eller ”online handle” som den äldre generationen är.

Detta köper jag till stor del, och jag är en av dem som alltid har föredragit att diskutera med personer som står för vilka de är – ibland känns det helt enkelt inte lönt mödan att diskutera med anonyma personer då när de känner sig pressade kan helt enkelt övergå till personangrepp istället (jag försöker alltid kommentera bloggar m.m. med mitt riktiga namn, och webbadress) för att komma ur situationen.

Ett tag tillbaka såg jag ett mycket intressant program – The Gameshow – som ursprungligen sändes i brittiska BBC som handlade om ett experiment för att visa vad som egentligen händer när en grupp anonyma samlas ihop. Värd för programmet var Derren Brown, Storbritanniens svar på Henrik Faxeus. Tycka vad man vill om den här typen av ”tankeläsare”, men Brown visar på ett underhållande sätt att människan är nästintill programmerad till att göra folk illa, så länge som man är anonym – man behöver ju inte ta ansvar för sina handlingar?.

Ett klipp på slutet av programmet går att hitta på YouTube här (del 1, 2 och 3 finns även de där om du vill se hela programmet).

Programmet, eller experimentet, går ut på att publiken får ta på sig masker – för att de ska känna sig anonyma. Under programmets gång får de rösta om vad som ska hända en utvald person, som är ovetande om att grupp människor styr vad som kommer hända honom. Publiken får alltid två alternativ att välja: ett som gör den utsatta person gott (exempelvis att han vinner en tävling) eller ett som gör honom ont (någon spiller sin drink över honom, han blir av med jobbet). I alla situationer väljer publiken att något ont ska hända honom – och mot slutet börjar det bli riktigt bisarrt – de bokstavligen hurrar och ropar då de bestämmer sig för att slå sönder mannens Tv. Slutklämmen sker då publiken röstar på att mannen ska bli kidnappad (istället för att vinna pengar – såklart), men just när detta sker lyckas han fly och blir påkörd utav en bil. Vad publiken inte vet om att det absolut sista segmentet är förinspelat – mannen blev aldrig påkörd. Men sekvensen är skapad så att publiken faktiskt ska fundera över vad de har gjort, och ge både dem och Tv-tittarna en tankeställare.

Mycket här känner man igen från hur det fungerar på internet.

Jag tror också att anonymitet på internet (och i verkliga livet) har sin plats, men de platserna är få och långt emellan. Jag tror inte på att man ska få uttala sina åsikter, eller utföra handlingar utan att behöva stå till svars för dem.